Dressyr är livet!

Igår så var det äntligen dags!
Rebecka (min tränare) skulle komma hit för att ha träning.
Prisse har jag inte tränat för nån sen i jan/feb.
Okuma har visserligen fått fara in till SURF några ggr men inte alls särskilt ofta, så det var rätt länge sen där med.

Började med Prisse.
Först blev han livrädd för R´s hund som följde med och jag tänkte en stilla tanke "hur ska detta gå?!"
Lydigare hund får man leta efter och han låg på samma ställe under hela passet.


Hursom, jag joggade fram självständigt utan krav och efter det så kom R med sin åsikt.
Super bra att jag fått ut halsen på honom men han vill gärna ha lite för brådis.


Sen när vi väl började jag påtalade vad jag tycker jag haft problem med, han vill gärna smita ut med rumpan i höger varv och falla in med bogen.
Det är ju sånt jag känt men inte vetat exakt vad jag ska göra.

I vänster varv gick han superb, det känns verkligen ruskigt bra att trots att det var så länge sen vi tränade så har vi tagit oss en såpass bra bit framåt!

Sen i höger varv när han blev trött så vill han gärna protestera, och det rättså rejält.
Tidigare har det enda som hjälpt att få honom på andra tankar varit att tex bara lägga en volt.
Nu måste jag börja kräva det jag vill ha utan att ta omvägar iaf i såna lägen.
Då det endast handlar om att han blir trött och inte orkar.

Det var hursomhelst en otroligt givande dag!

Idag blir det en lång skrittpromenad för honom.

Okuma då, jag har som varit rätt bitter över att det enligt mig gått rätt dåligt med Okuma en längre tid.
Han har inte haft styrkan och inte haft konditionen, vilket självklart är helt och hållet mitt fel.
Så jag förväntade mig en rejäl sågning vid fotknölarna när det var dags att rida Okuma.
Eftersom R vet hur himla fin han har varit och kan vara.
Så för att gardera mig så berättar jag allt jag stört mig på och att jag inte vet riktigt hur jag ska få rätsida på problemen då det känns som att jag prövat allt jag kan utan något resultat.
Som vanligt så säger bara R att visa, börja med skritten.
Vi börjar jobba i skritt, hon utropar att exakt sådär ska han gå, riktigt fin där!
Jag tänker lite tyst för mig själv att "vi har inte börjat trava än".
När det var dags för traven så beklagar jag mig igen över att våra övergångar inte alls blir bra och jag vet inte riktigt hur jag ska göra.
Hon säger bara visa, jag rider en skritt-travövergång och beklagar mig nästan genast över att det blir nåt ökat skrittsteg innan traven.
Vid det här laget tror jag nog att R funderar på vad jag har för krav och syn på oss, med oss, jag och Okuma.

Om jag ska berätta allt som sas så blir det alldeles för långt men hursomhelst.
Han var enligt R finare än på väldigt länge i traven, främst i vänster varv.
Vilket varit hans sämsta ett tag nu.
I höger varv fick jag tag på vänster bak som helst inte vill vara under honom och oj vilken skillnad!

Att vara perfektionist och självkritisk är väl på ett sätt bra men ibland måste jag nog stanna upp och inse att det jag gör är iaf lite bra.

Det kan jag sträcka mig till, ibland kan jag tycka att jag gör ganska bra saker.