Intressant.

Igår fick jag äntligen (vi har nämligen talat om det länge) prova Malins häst Tammuz.

Det är så otroligt nyttigt att prova andra hästar och i framtiden ska jag faktiskt försöka ta tillvara på varje chans som ges att prova någon annan häst.
Insåg nämligen att jag inte ens kan komma ihåg när jag red någon annans häst sist.

Fick ett prova på dressyrpass för Jennifer då hon är Malins tränare och känner både häst och ryttare väldigt väl.

För att komma till saken, Tammuz är helt annars än andra hästar jag ridit, som ryttare så har man helt klart olika saker man fastnar för hos hästar och som man vill ha hos sin häst.
(Eftersom jag har två knashästar så måste det ju vara det jag fastnar för.)
Bara när jag skulle sätta igång honom i skritt så gjorde jag på samma sätt som jag gör med mina, jag fick inte ens en öronviftning till svar, -nehe tänkte jag och drev lite lätt med underskänkeln.
Jag måste ha sett väldigt förvånad ut när jag inte fick någon respons för Malin sa att jag måste driva och vara bestämd.
Skrittade runt för att värma upp och sen dags för lite trav, HIMMEL, nog för att jag har sett och förstått att han har en hel del ryggsving, men hade aldrig någonsin kunnat tänka mig att det var så mkt.
Tänk er tanken att stå på en studsmatta och aldrig låta fötterna lämna studsmattan, samtidigt som man "gungar" upp fart med knäna.
Lättridning i den traven fick mig att fasa över nedsittning, men av någon anledning gillade jag bättre att sitta ner, fast i kombination med att stigläderna nog var lite för korta och att sadeln och jag inte riktigt var kompatibla, blev jag ganska omgående varse om att mina underskänklar levde ett helt eget liv, pinsamt men sant, när jag kämpade för att ha dom i ett någorlunda korrekt läge så hade jag ändå skänkeln alldeles för långt bak.
Sen att behöva driva på ist för att sitta tillbaka är något jag inte behöver syssla med i vanliga fall, så mina ben kändes som kokt spagetti ganska fort (men jag har faktiskt inte träningsvärk idag).

Provade på lite skolor , sen antar jag att min ansiktsfärg skvallrade om att jag var trött, fick jag ordern om att prova galopp, då den "är mkt lättare att rida ihop".
Skönt, tänkte jag.
Vet inte riktigt ifall jag kan hålla med om det men jag är helt övertygad om att det måste sett mkt komiskt ut när jag skulle minska volten och bara vred om överlivet, hästen fortsatte på en stor volt, efter att ha provat säkert 3 ggr så inser jag att "det här är inte Prisse" och jag kanske rent av behöver använda lite ytterskänkel och hand.

När jag ridit klart så hoppade Malin upp en stund och hon får det att se så lätt ut!
Bara att få fram honom i galoppen som jag inte fick för fem öre.
Malin har klättrat många steg uppåt och jag är faktiskt imponerad över hur väl hon rider honom och hur mkt hon har lärt sig senaste året.
Det är en fröjd att se dom ihop.

Efter gårdagens träning så blev jag om möjligt än mer sugen på att träna, träna och träna.