Under veckan har det blivit lite ridning på Lillan då jag dels fyllde år, dels var till sjukgymn och dels drabbades av en tappsko.
Skon fick vi dit dagen efter som tur var.
Gårdagens pass var lite upp och ner, inte fullt lika fluffig och fin som hon kan vara och ville helst bara galopera. Mot slutet gick det dock helt okej.
Idag börjades det lite struligt, eller ja på samma sätt som igår, lite fladdrigt och ville gärna galopera.
Då tänkte jag att jag erbjuder mera stöd än tidigare, lite mer att jag faktiskt red och inte åkte och behandlade henne som hon var gjord av porslin. Då släppte det och vi fick till en härligt fluffig och maffig trav och galoppen kändes jätte trevlig den men. Så jag tror att den här struligheten varit mitt fel, då jag helt enkelt inte ridit, utan mest fisåkt och varit rädd för att ta i henne för att förstöra hennes framåtbjudning.
Sen tog vi faktiskt en sväng i skogen och längs vägen när det var dags för avskrittning, vår första soloflygning lixom ;) grannens jakthundar som skäller i sinne så fort man närmar sig var liiite obehagliga men hon gjorde då inget :)
Prisse fick sig ett pass på banan med fokus på galoppen och han kämpar på så fint. Riktigt rund och trevlig är han i kroppen nu också.
Efter jag ridit Prisse så öppnade jag upp båda hagarna och släppte ihop dom då fröken slutat brunsta nu. Övervakade dom som en hök, redo att sära på dom men det hade jag inte behövt vara. Bara hoppas att dom håller sig i skinnet. Skräcken är såklart att någon får en spark men samtidigt, jag har inte hjärta att hålla dom varförsig... Jag vill att dom ska kunna klia, busa,tjafsa lite med varann det är hälsosamt!
Det finns risker med allt, och man kan inte skydda dom mot exakt allt, även om man velat.
Här är lilla fröken efter passet igår, en trött liten fröken :)
