Det här med bortförklaringar.

Idag när jag pratade med en arbetskompis som varit mammaledig/semester ett bra tag så tror jag att jag insåg något viktigt.
Hon frågade hur det gick med träningen, jag sa som det var, det var ytterst sporadiskt och halvhjärtat, började med de vanliga, "det är så mycket just nu..."
började jag och hon log och svarade att ja visst är det så,
då och där insåg jag att "nej, det är inte alls mycket just nu, jag är lat helt enkelt."
Vilket jag även sa och iomed att jag sa det högt så fick jag en helt annan motivation till träningen, jag vet hur otroligt bra jag mår av att träna och att vara i någorlunda bra form.

Idag har jag varit ute på en mysig skritt tur med Prisse medans Lillan har fått vila, sen har jag varit ute en kortare sväng och sprungit, bara lekt, kört korta intervaller och det var så kul!
Konsten att sluta innan man är helt död såhär i början är inte helt lätt men jag gav mig efter drygt 4 km, är rädd om knäet och motivationen.
Jag vill alltid känna att jag aldrig vill ge mig, jag vill sluta med känslan att jag vill springa mera, träna hårdare, lyfta tyngre!

Just nu längtar jag efter imorgon och morgondagens ridning och träning!